Mormor
Ibland får man lite perspektiv på livet. I torsdags hade vi begravning för mormor i Götene kyrka. Min mormor, Stina, skulle fyllt 90 år nästa sommar och har haft ett långt liv. Min morfar, John, gick bort 1992 och trots fem barn och tio barnbarn tror jag att mormor saknade morfar väldigt mycket. Visst är det underligt att man oftast märker vad man saknar mest när det inte längre finns? Jag tror faktiskt inte att det var en slump att mormor gick bort 28 oktober, på sin och morfars bröllopsdag.
Det är alltid sorligt med begravningar, lyckligtvis har jag inte behövt att vara på speciellt många. Trots att jag vet att mormor mådde bra, och inte hade ont, ända fram till dess att hon somnade in så känns det väldigt sorligt att hon inte finns med oss längre.
Det var en väldigt vacker dag, men det känns lite underligt att det krävdes en begravning för att alla barn och barnbarn skulle träffas. Första gången på 13 år var det någon som sa… Däremot var det väldigt trevligt att sitta och prata lite med mina kusiner, några av vilka jag säkert inte hade sett på minst tio år - det är viss skillnad på att vara nio och nitton.
Slutligen skulle jag vilja lägga till att vi hade en väldigt bra präst och som jag skrev inledningsvis så får man lite perspektiv på livet ibland. Trots att det var sorligt gick man därifrån som en något starkare männsika.
Mormor och morfar är tillsammans igen. Jag hoppas att det dröjer länge tills dess att jag behöver knyta en vit slips runt halsen igen. Ta hand om er.