Livet som pappa
Jag har så länge jag kan minnas satt upp mål, gillat att arbetat mot dessa och sedan sett fram emot den där dagen när det är upp till bevis.
Det funkade på det sättet när jag gick i skolan, vi arbetade på samma sätt under alla åren i idrotten och det är det tankesätt jag använder på jobbet idag. Sättet passar mig, kanske tack vare för att jag även gillar att se konkreta resultat. Ibland går det som man tänkt sig medan man andra gånger inte riktigt når ända fram. Jag har däremot alltid älskat själva utmaningen och jag är övertygad om att man åtminstone alltid når längre på det här sättet jämfört med att inte ha några mål alls.
Under hösten skedde en rad större förändringar för mig. Alla skador gjorde att jag valde att ta ett steg bort från friidrotten, vi flyttade till en ny lägenhet och jag gick in som delägare i Republic. Alla stora saker för mig, men samtidigt närmande sig successivt den där dagen. Dagen som jag inte skrivit något om här, dagen jag lite omedvetet valt att skjuta upp i tankarna eftersom det var så mycket annat att ta tag i. Den där dagen då jag skulle bli pappa för första gången - den största utmaningen av dom alla?
När januari närmade sig kan jag ärligt säga att jag började få lite panik. Det blev på kort tid väldigt påtagligt att vi snart skulle ha barn. Tankar som jag antar alla i en liknande situation funderar över någon gång, förr eller senare, dök upp. Hur är man en bra pappa? Tänk om inte allt går som det skall? Vad gör man när man väl sitter där med en liten parvel? Är det en pojke eller en flicka? Tänk om? Jag valde tillslut att förlita mig på att jag skulle lösa allt det där när det väl var dags. Och, jag skriver jag och inte vi eftersom jag tror att Bea på något sätt var mer tillfreds med hela konceptet vid det här laget. (Hon hade ju trots allt lobbat för idéen under en ganska lång tid…)
12 januari var det helt plötsligt dags. Efter en sömnlös natt, två turer till Östra och några intensiva timmar på förlossningen satt jag där med lilla Felicia i famnen. Bea var fortfarande lite groggy efter all lustgas och ville vila lite, så jag gjorde min första insats som pappa där i den där stolen. Livet är givetvis annorlunda sedan dess. Det är också, än så länge i alla fall, både enklare och mer naturligt än jag någonsin hade vågat hoppas på. Och förbannat häftigt.
Samtidigt har det nog inte riktigt sjunkit in ännu, men jag börjar vänja mig vid tanken. Jag är Felicias pappa. Han som alltid skall finnas där och se till att hon har det bra. Det är lite skrämmande så klart, men samtidigt är jag säker på att man växer med uppgiften. Precis som man gjorde under tentorna på Chalmers, precis som man gjorde första gången man fick dra på sig landslagskläderna och precis på samma sätt som man gör när man möjligheten att arbeta med något man gillar.
Så, alla bajsblöjor och sömnlösa nätter - bring it on! För den här utmaningen skall bli otroligt häftigt att klara av. Och, om motivationen tryter är det bara att titta på henne ett par sekunder, då är det enkelt att ta nya tag.