Höghöjdseffekt?
Det blev en usel avslutning på en riktigt bra säsong. När jag kom hem från Sydafrika i måndags hade jag ganska höga förväntningar på SM, men någonstans i bakhuvudet fanns en liten känsla som sa att kroppen kunde ställa till det… När vi bestämde oss för att träna och tävla en månad i Sydafrika var vi medvetna om att det kunde bli både himmel och pannkaka när jag kom hem, jag hoppades givetvis på det första men tyvärr visade det sig att det inte bara blev pannkaka utav allt ihop utan snarare en riktig tjockpannkaka som även bränt fast i plåten!
Jag har aldrig tränat på hög höjd (Potch ligger på 1700-1800 möh) under en längre tid och visste inte riktigt hur kroppen skulle reagera, varken då jag kom dit eller åkte hem igen. De första dagarna i Potch var jag väldigt trött och kände mig lite hängig men sedan gick det över ganska fort. Innan hemresan pratade jag med folk som varit på höghöjdsläger förut och frågade hur de reagerat när de kommit hem. Jag fick ganska varierande berättelser på hur kroppen skulle fungera. Svaren var allt från att man skulle vara i kanonform till att man var helt sänkt de första två veckorna. Men den mest återkommande tesen var att man skulle vara pigg två dagar för att sedan successivt bli sämre under fem innan det vänder i botten och höghöjdsträningen skulle åstadkomma början på någon typ av formtopp efter två veckor. Det verkar alltså vara väldigt individuellt…
Tyvärr blev jag krasslig dagen efter hemresan och var så gott som sängliggande både tisdag och onsdag så om jag upplevde någon topp de första två dagarna är svårt att säga men att det blev en svacka efter fem, sex dagar kan jag däremot bekräfta. Jag hade gott självförtroende på resan till SM men redan vid första 60m-loppet på lördag morgon kände jag att kroppen inte var med i matchen. Det är ganska svårt att beskriva hur det kändes men samtidigt som jag kände mig ganska bra i kroppen fanns det ingen som helst aktionssnabbhet och tryck i rörelserna, det kanske låter som en paradox men det är nog det närmaste jag kan komma - tom, matt och ihålig är också ganska beskrivande ord.
Det blev inte bättre under dagen, eller på söndagen heller för den delen, och trots en mental omladdning inför semifinalen på 200m kändes löpningen snarare som en dålig kopia på den knallpulverpistol som starten måste lånat av sitt barnbarn än den explosivitet som brukar komma instinktivt efter ett startskott.
Tyvärr är jag nu ganska dålig igen, måndag, och sitta och skriva detta är i princip vad jag orkar med. Vaknade med feber och en ganska jobbig huvudvärk imorse, även halsen börjar klia igen - precis som i tisdags - så om kroppens prestation i helgen endast är ett resultat av höjdskillnaden eller även påverkades av infektionen i helgen är väl svårt att säga.
Nu blev det en hel uppsats, men jag tänkte att det kanske kunde vara intressant att få ta del av lite erfarenheter från en sprinter som varit på hög höjd eftersom de flesta som åker dit ofta springer medel- eller långdistans. Har du egna erfarenheter från höghöjd får du gärna lämna en kommentar eller skicka ett mail, det hade varit väldigt intressant att höra!
Avslutningsvis skall det bli väldigt intressant att se hur kroppen fungerar om ytterligare en vecka, då jag varit hemma i två, och vårträningen drar igång på fullt allvar! Återkommer med en fortsättning på höghöjdseffekten.